Archive for May 2012

Goda nyheter eller förargelseväckande beteende?

6992637424_1c10397071_m

För ett par dagar sedan hade jag en god vän över på en latte i kaféet och vi satt och pratade om vad som hade hänt de senaste tio åren, för det var ungefär så länge sedan vi träffades. Jag visade kårens lokaler och vi pratade om öppna förskolan (han är pappa ledig och hade med sig sin dotter). Han beklagade sig över att de öppna förskolorna ofta är inriktade på religiös indoktrinering och berättade hur han vid ett besök på en annan öppen förskola fått höra att det var hemskt att han inte döpt sin dotter och att han borde, för säkerhets skull.

Det låter lite som en försäkrings säljare. Du vet inte vad som skulle kunna hända, tänk om du har fel, det är bäst att du tecknar den här himmelsförsäkringen, men glöm inte att läsa de finstilta klausulerna om konfirmation, helgelse etc …

Samtalet vandrade vidare och vi pratade om gudsbild, han delade sin och jag delade min (nej de var långt ifrån samma) men ingen av oss försökte tvinga på den andre sitt synsätt. Det var rätt skönt och uppfriskande att kunna ha det här samtalet utan att någon blev förargad.

Men då var det en liten röst som skrek i mitt bakhuvud, evangelium skall vara en stötesten. Jag minns att någon berättade hur Booth mötte sina återvändande evangelister med orden “Hur många blev frälst, hur många blev arga?” Min evangelikala skolning talar om för mig att evangelium är stötande. Men hur kan goda nyheter vara stötande?

Jag tvingas till skriften och jag studerar Jesus. Snabbt inser jag att det fanns människor som stötte sig på de goda nyheterna, de var nästan uteslutande religiösa ledare (dvs. de som redan spelade för rätt lag) och de som var rika (dvs. de som på olika sätt var del av en förtryckande överklass, som inte lyfte upp de fattiga och skipade guds rättvisa). De fattiga, de syndiga, de halta, lama, lytta, sjuka, förtryckta, jagade och på andra sätt marginaliserade blev aldrig stötta, förargade över Jesus budskap.

När Paulus sedan talar om korset som en skamlig och stötande sanning så var det igen ur de religiösa ledarnas perspektiv, de som jagade Paulus var den Romerska övermakten och de som på något sätt var investerade i maktapparaten.

Jag inser helt plötsligt att det inte är meningen att evangelium (de goda nyheterna) skall förarga oss vanliga människor utan snarare skall vi, när vi hör om de goda nyheterna dra en lättnadens suck, vi skall se att det finns en mening, ett liv, en glädje som faktiskt kan bli en del av våra liv. Det handlar helt enkelt inte om pekpinnar och moralkakor utan ett erbjudande att komma i kontakt med det gudomliga, att upptäcka sin plats och meningen i det universum vi bor i, i det eko sustem som är vår planet, i den stora organism som är mänskligheten. Att bli en del av kristi kropp helt enkelt.

Det är helt enkelt inte meningen att de goda nyheterna skall förarga någon utom imperiet, översittaren. Det är inte samhället/världen som vi skall stå emot utan samhället världen när den förtrycker människor och förstör vår planet. Jag tror helt enkelt att när man talar med människor om det kristna evangeliet skall där finnas ett igenkännande en utmanande solidaritets känsla (men jag vill ju också stå upp mot förtryck, lidande och miljöförstörelse) inte en avgrund som separerar oss utan en känsla av att jag tillhör redan, ett vi helt enkelt.

Hur tänker du?

Alpin teologi

6925465075_9cfee52463_m

I engelsk-talande kretsar talar man mycket om den hala branten (the slippery slope) med detta menar man oftast någon form av liberalteologi. Man menar att har man börjat ifrågasätta tex. bibelns auktoritet så fortsätter man per automatik och har snart halkat nerför branten och fortsätter glida bort från ortodox tro.

Jag tänkte jag skulle skriva en kort bloggpost som bekräftar det här. Själv började jag läsa teologi (på riktigt) på Frälsningsarméns officersskola i London 2007. Jag upptäckte snabbt att det var ganska stor skillnad på att läsa teologi på en akademisk institution än att gå på tex. en karismatisk bibelskola. När jag lämnade in min första uppsats spenderade min handledare 15 minuter på att ge mig konstruktiv kritik på texten (mest att jag måste sluta predika i mina uppsatser) och sedan 45 minuter på att kritisera mina källor, det visade sig att all den litteratur jag ansåg vara bra inte höll måttet akademiskt. När jag förgäves letade efter böcker i vårt bibliotek som hade samma biblicistiska åsikter som jag hade insåg jag att i den akademiska världen fanns det inte många som hade kvar skygglapparna och den blinda tron. Sakta men säkert lärde jag mig att ifrågasätta mina förutfattade meningar och min egen historiska kontext för att försöka läsa bibelordet i sin egen historiska sättning.

Jag satte foten på den hala branten, trotts att jag höll i för allt vad jag var värd så halkade jag snart nedför. Den akademiska exegetik jag lärde mig tillät inte att bibehålla en biblicistisk (bokstavlig) tolkning av bibelberättelserna. Jag var tvungen att hitta ett nytt förhållningssätt till ordet. Jag hittade kanonisk bibeltolkning och narrativ bibeltolkning som gav mig ett nytt ramverk att förstå och förhålla mig till bibeln. Detta i sin tur öppnade dörren för att omformulera några av mina tidigare stridsfrågor som tex. skapelseläran, människosyn, vilket hjälpte mig att se HBTQ frågan på ett nytt sätt vilket i sin tur har lett mig in i progressiv, process och queerteologi.

Men det känns inte som att falla handlöst nerför en hal brant. Det känns mer som att susa nerför en alpin pist i nyfallet puder. Eller för den delen som att följa en snittslad bana.

När jag för en tid sedan gick igenom min bokhylla och hittade en del gamla böcker (ni vet dom där böckerna jag brukade citera och låna ut till höger och vänster) med gammal biblicistisk teologi så insåg jag att jag inte ens kunde öppna dessa böcker utan att kalla kårar kilar upp för ryggraden. Hur kunde jag någonsin tycka att det här var bra och uppbygglig literatur?

Det påminner mig om följande citat:

– Thomas Paine

Det är vad Brian Mclaren kallar för tröskel kunskap. När man en gång har tagit steget över tröskeln så kan man inte ens föreställa sig hur man någonsin tänkte annorlunda. Man passar helt enkelt inte längre in i den form som man tidigare passade så bra in i.

Vad jag också inser är att varje hal brant hör till ett berg eller åtminstone en kulle, det betyder att det finns en likadan hal brant på andra sidan. De som talar om den hala branten får det oftast att låta som om den hala branten är en avgrund från flat mark som man kan trilla ner i (och oftast brinner det någon form av eld där nere) som om vägen bara har ett enda dike och det är just det diket som man är på väg ned i. Men varje berg har åtminstone två sidor, varje väg och stig två diken.

Dessutom är teorin om den hala branten är både en filosofisk och logisk felaktighet. För även om varje handling har en konsekvens så är vi fortfarande fria varelser med fri vilja. När jag började läsa post-liberal teologi på WBC så var det fortfarande jag som valde att gå alla stegen ett steg i taget. Jag följde av egen fri vilja den snittslade banan. Jag njöt hela vägen ned för pisten och tryckte till i svängarna så snön yrde omkring mig. Varje steg på vägen ett fritt val.

Det är sant att om du börjar ställa frågor så får du med varje nytt svar minst tio nya frågor. Det är också sant att sökandet efter sanningen (sökandet efter gud) är ett sökande som aldrig tar slut. Så kan du vid vilket ögonblick som helst lägga händerna för öronen och skrika:

“la lalal alalalal alalala BINGO!”

Eller så kan du njuta av den labyrint av ledtrådar som leder genom historien, bibeltexten och naturens storslagenhet som tar dig ned för branter och formar om din tro tills du knappt känner igen dig själv.

Njut av resan, av pilgrimsfärden och lita på att vår gud är större än du någonsin trodde, att de goda nyheterna är bättre än du vågade hoppas på och framför allt att färden utför branten är spännande, livgivande och utsikten är helt fantastisk.

 

Det gudomligt feminina

Det gudomliga feminina

Idag är det pingst dagen och lustigt nog Mors dag på samma dag. Mors dag är en dag på året som vi skall hedra vår moder, är inte det litet lustigt i sig självt? Borde vi inte hedra vår moder varje dag?

Pingst är dagen då guds härlighet (Shekinah) föll över folket, guds ande korsade gränslandet mellan ande och materia, mellan gudomligt och vardagligt och guds ande föll över allt folket, kvinna som man i en utjämnande inkluderande handling. Det är dagen då kyrkan föds och den heliga-ande är kyrkans moder.

Idag firar vi i dubbel bemärkelse, vi firar det kvinnliga det feminina och vi firar när gud korsade alla gränser för att genom blod och eld föda fram det vi idag kallar för den kristna kyrkan. Kristi kropp.

Och var är då mer naturligt en mors dag då vi talar om mödraskap än att börja än med Maria guds moder?

Maria som översittare eller asexuellt spöke

Ave Maria guds moder…. så börjar bönen som beds om och om igen av miljoner Katoiliker världen över. Genom århundradena har Maria varit symbolen för det feminina i Kristen tro, som en balans mot den annars manligt dominerade treenigheten.

Men är det verkligen så? Är Maria verkligen en symbol för moderskap, eller ens för kvinnlighet?

Om man tar fram förstoringsglaset och tittar extra noga på Maria så verkar det nästan som skenet bedrar. Den Maria som visas på ikoner och medaljonger är inte en historisk person och för att vara helt ärligt knappast kvinna.

Jungfru Maria, bara där får vi problem bland kvinnor i allmänhet men bland fattiga kvinnor i synnerhet är det svårt att förhålla sig till en ikon som symboliserar asexualitet (såvida man inte råkar vara en asexuell kvinna). Kyskhet är ovanligt idag och ännu mer ovanligt bland fattiga där sex, våld och kaos är del av vardagen. För även om bibeln är tydlig med att Maria Jesus moder åtminstånde senare (om Maria verkligen var jungfru med betydelsen, har aldrig haft sex är diskutabelt) har sex med sin man Josef och föder fler barn så är Jungfru Maria guds moder, ikonen bibehållen jungfru i ikonografin och Maria mytologin. Maria guds moder är en asexuell flicka som efter en natt med gud-fader blir gravid och föder ett gudabarn.

Och så blir Maria neutraliserad som frigörande kraft för kvinnokampen avsexualiserad, bestulen på sin kvinnliga kraft, betvingad av gud till att stadfästa guds manlighet och kvinnans underlägsenhet. Hur skall vi kunna läsa födelse berättelserna på ett sätt som ger Maria kraften tillbaka? Om vi tillåter att Maria blir gravid med Josef så är hon i alla fall en kvinna istället för flicka. Kanske förför hon Josef (som hagar förför Abraham) för att guds vilja skall ske? Eller om vi vill bibehålla jungfru Marua som oskuld kanske hon förför gud, kanske njuter hon då gud planterar sitt gudsliv i henne, kanske njuter gud? Om vi låter vår fantasi få fritt spelrum så kanske gud som kvinna besöker Maria ….

När kvinnor istället vänder sig till den andra Maria för att finna en stark kvinna som äger sin egen kropp så raseras det försöket av att Maria från Magdala utmålas som prostituerad, synderska, oren i en läsning där man felaktigt förustätter att den Maria som fick sju demoner kastade ur sig (vilket också sammanfaller med en hednisk invigningsrit för prästinnor) är samma som den kvinna av befläckat rykte (prostituerad) som tvättar Jesu fötter. På så sätt sätt Maria från Magdala ur spel som stark kvinnomodell. På samma sätt Junia aposteln blir omdöpt till Junias och suddas därmed ut som kvinnlig förebild ur historien.

Varför Gud och Gudinna inte är varken feminism eller jämlikhet

I modern tid försöker man förgäves trolla fram ett gud-gudinne par ur de kristna skrifterna. Men det låter sig inte göras. I populär media så lyfter Dan Brown fram det heliga feminina och försöker sälja Maria (från Magdala) som Jesus älskarinna, detta med hjälp av gnostiska källor (vilket är lustigt eftersom gnostikerna verkar vara mer sexistiska än den katolska övermakten).

Problemet är att ett gud-gudinne par bara förstärker den heteronorma dualism som upprätthåller rådande samhällsordning. På samma sätt som gudsfamiljen beskriven som Gud Fader, Helig ande (eller till och med Jungfru Maria som moder) och Bebis Jesus en modern kärnfamilj om man någonsin såg en. Men var någonstans i bibeln är kärnfamiljen instituerat som sakrament?

Så kanske är det inte helt ofarligt att lyfta fram det gudomligt feminina då vi bara förstärker polariteten mellan manligt och kvinnligt, något som verkar vara motsatsen till vad gud gjorde på pingstdagen i det att gud inte gör någon skillnad vem som får ta emot guds ande.

Gud är transgender

Men trotts detta är det viktigt att vi förstår att gud inte är en man och därför inte vår fader på något biologiskt sett, lika lite som gud biologiskt är Jesus fader. Gud är inte Gandalf, hur mycket vi än skulle vilja göra det så enkelt. Den långa staven och det vita skägget får falla undan för gud som är ande.

Gud är således varken man eller kvinna utan både-och; och mer än. Gud är helt enkelt transgender, dvs. mer än man, mer än kvinna, samtidigt.

Eftersom gud är transgender är gud också transsexuell inte som i det att gud är på väg från det ena till det andra utan gud har passerat , inte hetero, gay utan alltihop men mer ändå.

Eller som Augustinus sa: Om du förstår det är det inte gud.

Gud som kvinna

Nu har vi mer än nog bilder av guds manliga sida, guds styrka, guds handlingskraft. Kankse är det för att, som Paul Young skriver i Ödeshuset och som Richard Rohr skriver i Adams återkomst: “Det finns för lite fader i världen”.

Men nu är det Mors dag och vi skall tala om det gudomligt feminina.

Gud presenterar sig aldrig som man i gamla testamentet, när Moses frågar: Vem är du svarar gud lite smått retsamt, Jag är den jag är.

Gud kallas ofta I GT för el-shaddai och det har oftast översatts den allsmäktige. Men bibelforskare är oeniga, det kan nämligen också översättas som den storbröstade, inte en man som slår sig för bröstet som en hormonstinn gorilla utan som en kvinna vars bröst är sprängfyllda av mjölk för sitt barn. Vi får då helt plötsligt en helt ny bild av denna gud som älskar oss, som håller oss ömt i famnen och vyssjar oss till sömns.

Gud är barmhärtig står det om och om igen i gamla testamentet och där har vi det igen BARMhärtig. På svenska är barmen bröstet där hjärtat bor, men på hebreiska är det livmodern. Att gud är barmhärtig betyder att gud älskar oss som en moder älskar de barn hon burit i sin egen livmoder, de är en del av henne.

Den här bilden återkommer om och om igen i psaltaren där vi får skydd under guds vingar som en moder skyddar hon oss.

Den helige ande som kvinna

Det är svårt för oss ibland att skilja gud skaparen, livgivaren, fadern, modern från den helige ande men bibeln både gör en distinktion och inte. I nya testamentet kallas anden för hjälparen (parakletos) I gamla testamentet finns hjälpare omnämnt i två olika bemärkelser, kvinnan kallas för ezer kanego, hjälpare i nöden på andra ställen kallas gud för ezer den som hjälper. När gud är närvarande i GT så beskrivs det som guds shakaina vilket kan beskrivas som guds härlighet.

Shakaina, är i GT en tydlig kvinnlig närvaro som viskar till oss, beskyddar oss leder oss; i NT har pneuma och parakletos inget kön utan är neutrum.

Jesus som kvinna

Det svåraste är nog att se Jesus som kvinna. Jesus var ju utan tvekan man, eller?

Om vi skall tro den biblicistiska läsningen av vår heliga text så avlades Jesus utan någon mans inblandning (det finns en förklaring att detta är för att arvssynden förs vidare från människa till människa via den manliga säden) om detta är sant så måste Jesus därför vara genetiskt Kvinna (XX) och inte man (XY). Detta gör Jesus till transgender eller transsexuell, inte bara teologiskt utan även fysiskt. Det finns många queer-teologer som yrkar för en bild av Kristus som queer eller bi-sexuell.

Hur det än är med detta så är språket om Kristus till exempel i Johanne 1.1 snarlikt det språk som används om guds visdom i GT. Många briljanta teologer har dragit parallellen och därför slutsatsen att “Jesus” må vara man men Kristus som existerat i evighet är Sophia, guds visdom en tydligt kvinnlig personifiering av gud i GT.

Om vi tittar på Jesus undervisning så framstår han helt klart som en visdomslärare och budskapet om guds rike är guds visdom för världen.

So what?

Vad drar vi för nytta av det här? Vad har vi för användning av denna komplexa/förvirrade gudsbild?

Kanske kan vi en dag som denna, Mors dag, Pingstdagen, dagen då gud korsade gränsen (inte för första gången) mellan gudomligt och världsligt och utgjöt sin ande över allt folk för att sudda ut gränserna, det som separerar dem och göra dom till ett folk för att på nytt föda (inkarnera) kristi kropp; Kanske kan vi en dag som denna ifrågasätta patriarkatet, och vår polariserade heteronorma syn på verkligheten, och våga se gud, inte som fader utan som mångfacetterad outgrundlig, transgender.

Inte man, även om gud är allt vad en man kan vara och en perfekt förebild för vad det innebär att vara man. Inte kvinna även om gud är allt vad en kvinna kan vara och en perfekt förebild för vad det innebär att vara kvinna.

Kanske kan vi ta till oss Paulus ord: “Här är ingen jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna” och låta guds ande, guds shakaina sudda ut gränserna mellan manligt och kvinnligt, mellan dig och mig. Målet att vi skall bli en kropp, kristi kropp varken manlig eller kvinnlig utan som gud själv transgender och queer.

En bön

Må guds heliga-andes andedräkt omfamna dig

Må hennes vindar förvandla dig

Må hennes eld rena dig och stärka dig

och må den vilda gåsen leda dig till platser du aldrig skulle funnit på egen hand, Amen.

 

Let’s talk about sex, baby ….

I write poetry on your skins, my tongue is a stylus.Alla hipster predikanter behöver ha nån form av positiv sexual undervisning. Det är nästan ett måste för nya framväxande församlingar och samfund att göra sig av med gammal stigmatisk undervisning om sex och ta fram en ny strömlinjeformad (porche) version av sexualundervisning. Rob Bell skrev boken Sex God, Mark Driscoll, boken real sex osv. Nästan alla hipster kyrkor har kört igenom höga visan en eller två gånger.

Måste vi verkligen göra det här? Jag menar behöver vi en predikan till om att sex är bra och att gud skapade sex?

Nej, verkligen inte!

Vad vi behöver är till/stånd! Vi behöver till/stånd att vara sexuella varelser, att tänka på sex, att ha sex, att tala öppet om sex, att se sex som till/bedjan, lov/sång.

När du kom in genom dörren och du fick höra att dagens samtal skulle handla om sex, hur kände du då?

Trotts att vi lever i ett av världens kanske friaste länder när det gäller sexualitet så har vi fortfarande väldigt svårt att tala om det som är så naturligt för oss som människor.

Innan vi ger oss in i den fuktiga snåriga djungel som är vår sexualitet vill jag lämna en brasklapp eller två:

För det första så kan man varken dekonstruera den historiska eller den bibliska bilden av vår sexualitet i en predikan/en bloggpost därför kan det här samtalsunderlaget verka både spretigt och oborstat, det är ok.

Det finns en del av mig som inte vill publicera det här, det är alldeles för ofärdigt, ogenomtänkt, ovårdat som kläder som faller på hallgolvet bortglömda i stundens hetta. Passion driver oss alla till att vara vårdslösa ….

Allt vi gör idag är att glänta på dörren till denna garderob fylld med damm och gamla lik.

För det andra: Även om vi kommer att hävda en del saker i slutet så är detta långt ifrån ett avslutat kapitel eller ens färdigtänkt. För att repetera vi gläntar bara på dörren, vi kikar in i kaninhålet för att se hur djupt det är …..

Biblisk-Historisk syn på Sexualitet

Innan vi blickar framåt så måste vi blicka bakåt. Inte för att fastna i gamla mönster, torrt och dammigt tänk, utan för att förstå lite av hur vi hamnade här …

Vad jag tror är viktigt att förstå är att världen har inte alltid sett ut som den gör idag, vi glömmer ofta att den text vi läser i bibeln (och de övriga förhistoriska bilder vi hittar i våra historieböcker) kommer från en värld son ser väldigt annorlunda ut än vårt post-moderna samhälle, det är inte bara det att man trodde annorlunda saker man trodde på annorlunda sätt…

Därför är den syn vi har idag på sexualitet ett hopkok av många olika filosofiska, politiska och religiösa röster, Vad vi måste förstå är att det har inte alltid varit så här och även om det alltid hade varit så här så betyder inte det att: Så här, är en bra sak.

Till att börja med så är det lätt att försöka få klarhet i frågor om sexualitet genom linsen av vår post-moderna genus debatt. Då måste vi genast tänka om (Även om den post-moderna genusdebatten faktiskt kan ge oss en del ledtrådar till en korrekt historisk genus syn). Det blir snabbt en filosofisk – politisk debatt. Vi kan helt enkelt inte tala om sex utan att tala om politik. Vi kan inte tala om sex utan att tala om religion. Vi kan inte tala om sex utan att tala om filosofi. Så inser vi att sex inte är en bifråga eller sekundär fråga. Sex är frågan vi alla måste ställa: Vem är jag? Vem är du? Vem är Gud?

När de gammaltestamentliga texterna sattes samman så talade man inte om två kön (manligt kvinnligt) utan en person var mer eller mindre människa dvs. man. Detta blir tydligt i 1 mos där vi har ish (man/niska) och isha (från man/niskan). Mannen döps till Adam (från jorden eller jordling) för att han skapas ur jorden, och när kvinnan skapas ur Adams revben döps hon till isha (manling) för hon skapades ur mannen.

Sexualitet var starkt förknippat med samhällsordning, det finns top-människor som penetrerar och det finns botten-människor som blir penetrerade (Cheng, 2011). Detta är bilder av maktpositioner och samhällsstruktur snarare än kön och sexualitets frågor. Detta är vad som skrivs in i den levitiska lagen som visar vad man kan tycka vara en ganska negativ bild av sexualiteten (Murphy et al. 1999:242).

Mycket av vår nytestamentliga syn på sexualitet är till viss del en motreaktion till de Romerska orgierna och den sexuella marknad som orgniserades av de hedniska templen i den hellenistiska världen.

Vi tror ofta att vårt samhälle är översexualiserat och moraliskt förfallet, men om man jämför med Korint i det första århundradet så är vi som samhälle ganska tama (även om man tittar på samhällen som Nederländerna och eller japan) till och med om vi tar hänsyn till Sveriges “Queer-sida” med fetishklubbar och swingerparties. Det var mot denna organiserade religiösa sexhandel i första hand som Paulus riktar sina ord i tex. Korinterbreven.

Vidare så har en av de mest inflytelsrika teologerna genom alla tider varit Augustinus som i sina skrifter kämpar med sin egen sexualitet och väljer att förtrycka den som botemedel mot sina egna lustar.

Vi ser tidigt att Augustinus i sitt brottandes med Bibeln i sann platonistisk anda neutraliserar och rationaliserar bort allting som inte är rent och perfekt. Med en början i första mosebok kapitel ett. Den djupa och bördiga modersbilden av det sexuellt laddade djupet ersätts snabbt av ett kliniskt ex nihilo (Keller, 2010). Det är som om det mörka djupet är för mycket för Augustinus att klara av. Arvet från Augustinus anti sexualisering av bibeln följer oss in i medeltiden där promiskuös sexualitet förföljdes i medel och den fattiga underklassen men i värsta fall hyllades när den utövades av överklassen

Under medeltiden skapades listor med vad som var förbjudet och till vilken grad. En sådan lista visar tex. att det är mycket värre att onanera än att våldta en nunna. Detta för att även om sexualitet vid det här laget ansågs helt syndigt så kunde man inte släppa guds befallning att föröka sig, en uppgift som naturligtvis delegerades åt kvinnan som skulle ställa upp på sex närhelst mannen ville det för att gud befallt henne att vara fruktsam.

Den här synen på sexualitet biter sig fast i människors medvetanden och sent in på nittonhundratalet så får kristna par fortfarande instruktion att öppna fönstret om de skall ha sex (för att släppa ut de onda andarna)

Sexualiteten står fortfarande för en viss samhällsordning, en viss samhällsstruktur. Ifrågasättandet av den vedertagna synen på sex och sexualitet stör oss för att det ifrågasätter vår samhällsordning. Det är därför som heteronorma kulturer har svårt att acceptera HBTQ beteende därför att det överskrider gränser…

Det föreslår att de vedertagna gränser och kategorier som vi är vana vid kanske inte är de enda kategorierna, kanske har vi levt i en illusion.

att omformulera en Bilblisk (!?) syn på Sexualitet

Jag är väl medveten om att det är problematiskt att kalla en doktrin, dogm eller teologi för biblisk. Men vi kan väl vara överens om att vårt mål att formulera ett synsätt som harmoniserar med vår bästa förståelse av bibelns vittnesbörd.

Vår första anhalt för att omforma vår syn på sex och sexualitet är att titta på skapelseberättelsen i början av bibeln.

I en episk öppnings scen som får Hollywoods block-bisters att verka billiga plast kopior vibrerar Guds ande över ett varmt, bubblande bördigt djup. guds ord planteras in i djupet och producerar liv. Språket och bilderna är dränkta i sexuellt innuendo. Det är en stökig, jordnära, skapelse berättelse som når sitt klimax när människan kommer in på scenen härligt naken.

Skapelse sången i 1 Mos har många fler viktiga budskap men det viktigaste är kanske det att skapelsen, naturen och djuren är av godo. Den materiella världen är i grunden naturligt god. Vidare ser vi i berättelsen om de första människorna en bild på hur vi borde vara. Vårt naturliga tillstånd. Nakna och utan skam.

Vår teologi kan inte klara det fria naturliga tillstånd som föreslås så vi klär Adam och Eva i oskuld och inbillar oss att sexualiteten bara existerar efter fallet. Men tänk om ….

Det är Edens frihet som den levitiska lagen binder upp och försöker kontrollera för att upprätthålla en samhälls ordning av huvud och svansar. Alfa och Beta. Vi inser snabbt varför feminism kräver sexuell frihet. Den samhällsordning som förtrycker kvinnor är samma samhällsordning som kräver att sexualiteten betvingas.

Vi kan inte tala om sexualitet och bibeln utan att stanna till i höga visan.

While many scholars have asked how the Song came to be canonised it seems that it has been settled into the canon with no room left for uncertainty by Rabbi Aquiba who stated that “all the ages are not worth the day on which Song of Songs was given to Israel, for all the writings are holy, but the Song of Songs is the Holy of Holies” (Hess, 2005: 20f). With this the Song was accepted into the Jewish canon (Hess, 2005: 21).

Höga visan sjunger erotikens lov, även om de som månar om den rådande samhällsordningen argumenterar för en allegorisk läsning av Höga Visan. Att vi skall förstå den som en beskrivning av guds kärlek för sin kyrka. Men hur vi än vrider och vänder på den sjudande erotipoetiska text som är Höga visan så kommer vi inte undan den ohämmade erotik som ligger gömd i textens bildspråk … Om det är en allegori vad är det då för en gud som älskar sin kyrka så sexuellt, så köttsligt. Om det inte är en allegori vad säger det då om den sexuella kärleken? Erotiken?

Att dechiffrera Höga Visan tar längre tid än vi har här idag, kanske en hel livstid. Höga Visan är en samling sexuella kärleks poem som drömlikt byter fokus och bildspråk från ett stansa till nästa. författaren står förundrad utanför och beskriver passionen och sedan penetrerar (hon) sin egen metafor och tar del av passionen. Varje ord har en dubbel mening och en glimt i ögat, vi som läser tvingas att sluta försöka förstå och istället ryckas med. Höga visan kan inte läsas utan måste upplevas … Mitt i sången hör vi guds röst viska: “Ät ni älskande, och drick! Berusa er av kärlek!” (HV 5.1).

De unga älskande i Höga Visan lever ut sin Passion utan den återhållsamhet och blygsamhet som vår sexualsyn verkar kräva. Vad som är anmärkningsvärt är att de verkar njuta fullt ut av varandra innan de är gifta.

Hur kommer det sig att vår bibel mitt i allt moraliserande och lagstadgande kastar denna erotiska vårvind av frihet och obehärskad erotik rakt i ansiktet på oss?

Det verkar som om Höga Visan är en korrektion, en motvikt mot den annars frigida sexualsyn som råder i gamla testamentet. Det har föreslagits att HV 7.10 “Jag är min älskades och hans lust skalla vara efter dig” står som motvikt till 1 Mos 3.16 “Till din man skall din lust vara och han skall råda över dig”. Om så är fallet så faller det sig naturligt att feminismen återerövrar sexualiteten för att befria kvinnan ur det rådande förtrycket. Vad som ofta förloras är att när kvinnan tar sin plats som kronan i guds skapelse så befrias även mannen från den begränsande alfa positionen, till att återgå till Edens laglösa tillstånd: Full frihet.

“Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.”-Galaterbrevet 3:28

Att vara ett, det är det vi längtar efter. Att återförenas, försonas med varandra och med gud.

Sex, ordet kommer från latinets secare vilket betyder avskuren, urkopplad, inte en del av helheten. Det är i sexualakten som vi överskrider gränsen. Jag blir du, du blir jag, vi blir ett med varandra och med gud. Det är inte konstigt att de Kristna mystikerna beskriver sina gudsupplevelser i erotiska termer. Eller att människor som beskriver sina bästa sexuella upplevelser som religiösa.

G.K. Chesterton skriver att “varje man som någonsin knackat på dörren till en bordell har sökt gud”

Det är därför Rob Bell beskriver sex som “Alla de sätt som vi försöker återförena oss med världen, till varandra och med gud”

Att vara sexuell är att överskrida gränser. Jesus gjorde det hela tiden. Han talade med kvinnor så som han talade med män. Han lät en prostituerad tvätta sina fötter med sina tårar. Han lät sig smörjas in av en kvinna. Han höll lärjungen han älskade tätt intill sitt bröst. Vare sig Jesus hade sex eller inte (låt oss låta det vara osagt tills vidare), så var han en aktivt sexuell människa.

Vad får detta för konsekvenser för oss?

Om gud hittade på sex, om gud är positivt inställd till sex och ser sex som en kreativ handling av tillbedjan och bön. Hur skulle det förändra hur du hanterar din sexualitet?

Kan vi prata om det här?

Vad gjorde du i helgen?

Jag hade underbart sex, själv?

Jaha, själv gick jag på bio och såg en bra film.

Jag vet vad du tänker (mest för att jag tänker samma sak, vad har du med mitt sexliv att göra? Men för att vara ärlig, vad har du med mitt biobesök att göra.

Vi fortsätter att täcka för vår sexualitet med alla möjliga konstiga saker, inte bara fikonlöv. Vi sitter i soffan med händerna för ögonen och censurerar bort sexuellt innehåll i TV-programmen (medans vi tjuvkikar i glipan mellan fingrarna, törstiga efter eros) och förnekar att vi är sexuella varelser. Vi skäms. Det är nog här vi har tappat bort vägen, vi skäms så för vår sexualitet vare sig vi är straight, homo, bi, trans, queer ….

Det är våra egna hang-ups som gör det sexuella till hemligt. I hemlighet tror vi att vi är osunda, perverterade och konstiga. Kanske är det dags, som queer-teologen Marcella Althaus-Reid föreskriver, för oss heterosexuella att komma ut ur garderoben och bekänna att vi är sexuella varelser, att vi överskrider gränser hela tiden i tanke och i handling. Kanske är det dags att bekänna att vi alla är lite queer och att det är bara när vi för ut vår queerness i ljuset, när vi talar om det, som gud kan förvandla det till den underbara erotiska frigörande kraft som det var menat att vara.

Vi som sexuella varelser behöver lite PRIDE, vi behöver släppa fikonlövet och vara härligt nakna. Öppna våra innersta och släppa in vår nästa, överskrida varandras gränser, penetrera varandras innersta.

Om eros är ett av de sätt gud älskar så kanske måste vi återinföra “erotiken som ett av de sätt vi älskar gud för vad han har givit oss och genom detta älska vår nästa”.

“I whispered an offer softly in the ear of your playful heart.
I closed my mouth and spoke to you in a hundred silent ways,

you know what’s on my mind, you’ve heard my thoughts.” -Rumi

 

Salvationism 111 – Eschatologi och Apokalyps

Vi tror på själens odödlighet, de dödas uppståndelse, den allmänna domen vid världens ände, de rättfärdigas eviga salighet och de orättfärdigas eviga straff. (full frälsning)

När våra kroppar dör fortsätter vi att leva på ett nytt och annorlunda sätt. Vid tidens slut skall Jesus döma alla människor. De som valt honom till sin Frälsare kommer att leva lyckligt med honom i evighet. De som inte gjort detta kommer för alltid att vara olyckliga, eftersom de valde det som skiljer dem från allt som är gott och ljuvligt. (stridsklar)

Finns det en genomgående biblisk undervisning om himmel, helvete och själens odödlighet?

Själen

Låt oss börja med att titta på själens odödlighet. Själens odödlighet är en doktrin som har debatterats i många omgångar redan av de tidiga kyrkofäderna som Origen och Augustinus.

Som doktrin är det svårt att från ett bibliskt perspektiv argumentera för själens odödlighet. För det första så skiljer inte GT på själ och kropp utan det hebreiska ordet Nephesh betyder helt enkelt en varelse som andas. Detta betyder att ur ett strikt GT perspektiv är en själ utan en kropp helt otänkbart.

I NT så uppstår plötsligt delningen då NT är späckat med grekiskt tänkande där det mest använda ordet för själ ärpsuche som betyder ungefär tanke, och är var vi får vårt svenska ord psyke. Dock är det inte därför sagt att det i NT finns en lära om själens odödlighet utan även där är det oftast i vår egen läsning som vi läser ut detta, vad som däremot utlovas är en uppståndelse med en ny “uppståndelsekropp” dvs, vår själ återuppstår i ny form som en varelse som andas.

Kanske blir det tydligare om vi dyker tillbaka till historien om syndafallet i 1 Mos 3. Där Gud uttalar konsekvensen för den själviska olydnad som människan gör sig skyldig till när människan låter sig övertalas av ormen att gud inte är att lita på, att gud har undanhållit något från oss så det är bäst att vi går vår egen väg. Gud säger då att konsekvensen av våra handlingar är döden (man kan fråga sig hur det är möjligt om själen är odödlig). Sen kommer en lustig liten passus där gud resonerar med sig själv och inser att om vi människor fick fri tillgång till livets träd så skulle vi vara odödliga och så förvisas människan från paradiset, som dödliga varelser, ut öster om eden där döden har världen i sitt grepp.

NT ekar denna världsbild där författaren till romarbrevet skriver “Syndens lön är döden, guds gåva är evigt liv”. Det som vi har blivit lovade är inte odödlighet utan döden. Gud ger sedan av sin nåd odödlighet eller liv till de som förblir i honom.

Himlen

Liv ja, det är vad gud lovar, det är vad Jesus talar om. Genom hela Johannes evangelium hittar vi ledtrådar till detta mystiska Aionos Zoe, det eviga livet. Livet i sin fullhet, överflödande liv. De flesta bibelvetare menar att Aionos Zoe: Det eviga livet är liktydigt med vad som i de synoptiska evangelierna kallas för guds rike. (märk att GT inte talar om något himmelrike alls även om ett par av profeterna uppstiger till gud, var gud nu är någonstans)

Om vi djupdyker i Johannes och i andra NT texter som Romarbrevet och breven till Korint så hittar vi där ledtrådar, glimtar av ett nytt liv, ett live som börjar om efter det att dödens udd är bruten, ett liv som börjar på uppståndelsens morgon. Men kommer alla att återuppväckas? För det är ganska klart i de nytestamentliga texterna att inte alla kommer att uppleva “och så levde de lyckliga i alla sina dagar”.

Helvetet

Alla har vi hört många olika historier, berättelser om helvetet. Tidigt i mitt kristna liv fick jag en bok som hette a divine revelation of hell som var en beskrivning av en människa som av Jesus fått en vision om ett hemskt helvete där demoner plågade människor i evighet. Men, undrar jag, är detta verkligen den bibliska bilden av helvetet? Är det verkligen så att gud håller syndaren som en spindel över en öppen låga. Är gud verkligen arg på oss? Är gud så arg att det finns en förbered tortyrkammare i palatsets källare där alla de som hamnat på fel sida om gud plågas i alla evighet, där klagoskriken aldrig dör ut?

Om vi skall försöka forma en bild av vad bibeln säger om helvetet så måste vi först inse att ordet helvetet inte finns i bibeln. Det finns inte en tortyrplats som sedan är hänvisad till på olika ställen.

I gamla testamentet som för övrigt talar väldigt lite om vad som händer när man dör så hänvisar man till Sheol som skulle kunna översättas med döden (eller underjorden). Så egentligen har inte GT någon som helst undervisning om ett liv efter detta.

I en mellantestamentliga tiden (dvs de 400 åren mellan Micah och Matteus, eller mellan Micah och korintierbrevet) så utvecklar Fariseerna läran om ett liv efter detta.

När Jesus talar så använder han en del olika termer, den första termen ärhades som liksom sheol betyder underjorden, men är hämtat ur den grekiska mytologin och i en hellenistisk värld är den plats där Zeus bror Hadesregerar och Karon för de döda över floden styx och förbi det trehövdade monstret Kerberos. Naturligtvis så påstår jag inte att Jesus trodde påZeus och den grekiska mytologin (vilket för övrigt skulle vara den biblicistiska läsningen) utan Jesus använder den grekiska bilden av ett dödsrike (dit alla kommer, rik som fattig och ingen döms) för att beskriva dödens verklighet.

Jesus talar också om Tartarus som också är en grekisk mytologisk plats av kaos där kaosgudinnan regerar och demonerna bor. tartarus låg utanför jorden och det krävdes att man seglade över jordens kant för att komma dit…Tartarus är en plats dit man skickades som bestraffning, men också det primala Kaos eller den plats/varelse/material som universum skapades av.

Ett annat ord som i vår svenska bibel översätts som helvetet är Ge’enna eller Hinnoms dal. De flesa bibelvetare är överens om att detta är en hänvisning till en dal där man brände upp skräp utanför Jerusalem. Man tror också att Jesus när han talar om Ge’ennarefererar till Jeremias profetia som talar om hur Judarnas döda kroppar kommer att kastas över jerusalems murar för att brännas i Hinnoms dal.

Vad som är gemensamt för alla dessa bilder Jesus använder är att de troligen talar om vad som kommer att hända guds folk om de fortsätter ta till vapen mot övermakten (romarriket). De flesta av dessa texter är att de är apokalyptiska till sin natur. Den moderna tolkningen av ordet apokalyps är att det handlar om jordens undergång. Men i Mellanöstern på den här tiden var apokalyps en litterär genre som var lika med kodad, hemlig politisk litteratur vars uppgift var att lugna massorna genom att säga, Gud kommer en dag att ställa allt till rätta. Lägg ned vapnen.

Apokalyps och Eskatologi

apokalypsis betyder att avslöja, eller att ta bort slöjan och ordet användes i första hand vid bröllop. Det är här apokalyptisk litteratur får sitt namn. Det är ett avslöjande, det avslöjar den rådande situationen och den rådande övermakten.

Eschaton betyder den yttersta gränsen (slutet) och är den teologiska term vi har gett för vad vi tror om den yttersta tiden, eller tidens ände.

Vad vi hittar i andra halvan av Daniel, i en del av evangelierna och i uppenbarelse boken är apokalypsismen det är inte helt säkert att det äreschaton. Vad jag försöker säga är att taget i sin historiska, kulturella och narrativa kontext kan vi definiera orden om sheol, hades, tartaros och Ge’ennasom apokalyptisk literatur men för Judar som levde på Jesu tid så var apokalyptiskt slutet på verkligheten så som vi upplever den just nu (the end of the world as we know it) inte världens ände eller tidens slut.

En historisk Narrativ bild av Jesus ord

Men pratar inte Jesus om helvetet? Jag såg en video på Youtube där en proffessor i teologi säger Jesus talar mer om helvetet än någon annan i bibeln, borde inte det räcka?

Om det är så att Jesus beskrivningar av Ge’enna är apokalyptiska, och om det är så att vi förstår apokalyptisk som politisk subversiv litteratur som talar om det samtida politiska läget så börjar bilden långsamt förändras. Helt plötsligt försvinner guds tortyrkammare från livet efter detta och fram träder en bild av en judisk rabbi som varnar för de fruktansvärda konsekvenser som kommer av ett väpnat motstånd mot rommarriket. Jesus talar om för sitt folk att om ni inte vänder om, om ni inte omvärderar den bana ni är på väg utför just nu så kommer Jerusalem att plundras, man kommer att kasta de döda över murarna och bränna kropparna i hinnom. Man kommer att jämna templet med marken och man kommer att höra folkets klagoskri över den fruktansvärda katastrof det kommer att innebära.

Detta var precis vad som hände AD. 70 När Roms Kejsare Titus raserade templet och brände ner Jerusalem.

Att omformulera vår bild av vår eskatologi

Jag vet inte hur du känner inför en sådan läsning, men när jag läser evangeliet så här så blir det helt plötsligt ett vakuum i min eskatologi. Där finns ett tomrum, ett omätbart djup, en avgrund som öppnar sig.

De få bilderna som är kvar är en kroppslig uppståndelse, en avvägning/dom inför gud. En andra död?! (Svavelsjön) och ett liv, ett liv i överflöd med gud som kung här på vår “ny-restaurerade jord”.

Syndens lön är döden

“Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår herre.” (Rom 6:23 SWED2K)

Vi är alltså tillbaka här, döden, sheol,hades. Om jag missar målet, om jag tillåter mina relationer att bli korrupta. Relationen till min nästa, relationen till samhället runt omkring mig, relationen till vår planet och relationen till gud; Om jag tillåter min värld att bli förvrängd, utan kärlek ja då säger skriften, att det jag har att vänta mig är döden.

“Det finns två vägar, livets väg och dödens väg.

Så lyder de första orden i Didaché – De tolv apostlarnas lära. Vart är du på väg? Mot livet eller mot döden…

Sufi mystikern Rabia skriver följande:

O lord! If I worship You from fear of Hell, Cast me into Hell.

If I worship You from desire for Paradise, deny me Paradise.

but if i worship You for your own sake

then withhold not from me your Eternal Beauty The real work is in the heart:

“ Wake up your Heart! because when the heart is completely awake,

Then it needs no friend “

O my Lord, whatever share of this world You have >bestowed on me,

bestow it to my enemies, and whatever share of the next world you have for me ,

give it to my friends. You are enough for me.

“True devotion is for itself: not to desire heaven nor to fear hell.”

-Rabia al-Adawiya

Följande berättelse berättas om Rabia …

One day, she was seen running through the streets of Basra carrying a torch in one hand and a bucket of water in the other. When asked what she was doing, she said,“I want to put out the fires of Hell, and burn down the rewards of Paradise. They block the way to God. I do not want to worship from fear of punishment or for the promise of reward, but simply for the love of God.”

Kanske är det så att vi måste släppa himmel och helvete, kanske måste vi släppa livet efter detta och börja fokusera på livet här och nu. Kanske måste vi inse att evangelium, de goda nyheterna inte handlar om “Pie in the sky when you die”, himmelsk belöning eller evig bestraffning.

OM de goda nyheterna inte handlar om Att komma till himlen och undfly helvetet, vad handlar de då om?

Ja det är ju det som är frågan. Vad är de goda nyheterna? Vad är evangelium?

Kanske är det ett liv i kärlek?

“Älska herren din gud med hela din varelse, Älska din nästa som dig själv”

Då uppfyller du hela lagen….

Social Widgets powered by AB-WebLog.com.