Just nu har vi påbörjat en spännande predikoserie på kåren kallad heliga äventyr. Jag tänkte det kunde vara intressant att publicera en del av anteckningarna gjorda i förberedelse. Detta är varken den färdiga predikan och reflekterar framför allt inte samtalen och diskussionerna runt ämnet som pågår på kåren och i hemgrupperna. Men kanske kan detta leda till att samtalen förs även på andra platser och i andra sammanhang, kommentera gärna och delta i samtalet.

Heliga Äventyr

Förra söndagen så öppnade vi locket på en ganska spännande fråga. Guds allmakt och allvetande å ena sidan och vår fria vilja och vår position som Guds medhjälpare å andra sidan.

Allmakts paradoxen

Frågan har ställts om och om igen om Gud som allsmäktig kan skapa en sten så stor att han inte själv kan lyfta den. Vad svaret än är på den frågan så resulterar det i Guds allmakt ifrågasatt. Om svaret är ja, ja då är Gud inte allsmäktig för att han inte kan lyfta den. Om svaret är nej så är han inte allsmäktig för att han inte kunde skapa den.

På samma sätt är Guds allmakt ifrågasatt varje gång vi konstaterar att människan har fri vilja eftersom fri vilja förutsätter att vi på något sätt kan agera utanför Guds kontroll.

I Frälsningsarmen är vi Arminister (Dvs. Vi följer Armenius lära), Armenius lära står oftast i kontrast med Calvins lära som säger att vi är förutbestämda att bli antingen bli frälsta eller förutbestämda till helvetet. Som Arminister är vi övertygade om att varje människa själv gör ett val och på så sätt styr över vårt eget öde.

När vi konstaterar att vi som människor styr vårt eget öde så står vi där och samtidigt ifrågasätter Guds allmakt och allvetande.

YHWH i de Hebreiska skrifterna

I den hebreiska Bibeln finner vi bilder av Gud som är ganska annorlunda än den Theos som presenteras i våra samtidiga samfund och kyrkor. Den uråldriga Yahwistiska bilden är en jordnära, livlig och alltför mänsklig Gud. En Gud som verkar mycket närmre besläktad med människan än vi normalt sett vågar tillstå.

Vi ser en Gud som både kan känna ånger, som kan ändra sig och som påverkas (växer) med sin skapelse.

I första Mosebok hittar vi flera sådana exempel där Gud visar ånger.

Gen. 6:6 Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden.

Vidare ser vi ett exempel då Gud låter sig övertalas

Gen. 18:23-26 Och Abraham vände sig till Herren och sade: “Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?” Herren sade: “Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”

Ett alternativt synsätt

Här står vi alltså med Bibelns vittnesbörd, som vittnar om en Gud som är allt annat än statisk. En Gud som har en vision, en plan men som till synes inte har några problem med att ändra planen.

Således ser det ut som om vi måste välja mellan en allsmäktig Gud som skulle kunna ingripa men som inte vill göra det, eller en Gud som vill ingripa men inte kan. Vi verkar vara tvingade att välja mellan en kallhjärtad omnipotens eller en kärleksfull impotens.

Eller är det så att det möjligtvis kan finnas en tredje väg? En förståelse av YHWH som varken gör Gud till en totalitär diktator, frånvarande urmakare eller en kraftlös mes.

Som vanligt är det vår invanda klassiska bild av vem Gud är som står i vägen för en djupare förståelse för Guds Sanna väsen.

Låt mig föreslå följande som ett tanke experiment lånat ur process teologin.

Gud är allestädes närvarande. Gud är närvarande överallt i skapelsen inte för att skapelsen är Gud (pantheism) men för att hela skapelsen ryms i Gud. På så sätt är Gud helt närvarande i varje ögonblick. I varje händelse. Eftersom Gud är närvarande i varje ögonblick upplever Gud allt vi upplever, våra känslor, tankar och smärtor. Men inte bara människans utan allt det skapade, djuren, växterna ja till och med materiella ting. På detta sätt är Gud allvetande (i det att Gud är medveten om allt som händer här och nu, inte nödvändigtvis då och sen). Gud existerar alltså i vårt tid och rums perspektiv även om Gud själv innesluter detta. Gud skapar världen ur djupet (ex profundis) ur det som redan finns på plats och Gud är del i världens tillblivande process, i det att Gud själv i varje ögonblick erbjuder möjligheten till Guds shalom.

Eftersom Gud är närvarande och universum är Theocentriskt så är varje ögonblick varje händelse varje individ universums centrum.

Gud demonstrerar sin allmakt genom att vara mäktig i sin svaghet, precis så som Gud demonstrerar i Jesus Kristus. Gud kallar, och lockar oss till Guds vision i varje händelse, men Gud tvingar aldrig, nyttjar aldrig våld. På så sätt är vi i varje andetag inbjudna som medskapare, medhjälpare, partners i skapandet av Guds vision.

Gud inbjuder oss passionerat (eros) vi svarar som vi är och Gud välkomnar oss så som dem vi har blivit (AGAPE).

Vi lever varje ögonblick mellan Guds kallelse (eros) och Guds accepterande nåd (AGAPE).
Guds utandning, och inandning. Guds kallelse och Guds välkomnande.

Eftersom Gud skapar ett öppet universum, där varje del av skapelsen är med och växer, utvecklas och är delaktiga i det fortsatta skapelse verket, kan vi till skillnaden från den klassiska bilden där Gud är ytterst ansvarig, se att vi bär ett verkligt och personligt ansvar för våra handlingar där valen vi gör i varje ögonblick, får både verkliga och eviga konsekvenser.

Ett öppet universum

Vi är kallade till att leva ett heligt äventyr tillsammans med Gud i ett öppet universum där sista kapitlet ännu inte är skrivet. Ett fantastiskt äventyr där utgången beror på hur villiga vi är att vara lyhörda och upptäcka Guds vision för ögonblicket.