Det ligger lite i tiden att tala om församlingsplantering som ett barn som föds. För mig är det extra relevant eftersom jag skall bli pappa igen (för tredje gången) inom den närmsta tiden¹.

Men metaforen är passande, först märker man att det är något på gång, rykten sprids. Är det? Är det inte? Sen är det tydligt att det är något på gång, det är otympligt obekvämt. Förberedelser görs för att det nya skall få en plats. Ibland får man slänga ut en del gammalt, ibland måste man flytta. De äldre syskonen blir oroliga och ställer till med en massa hyss för att se om de fortfarande kommer att ha plats och vara älskade när det nya barnet kommer.

Sen kommer smärtan. Inget nytt, ingen förändring ingen födsel utan ett högt pris. “Visst gör det ont när knoppar brister” skriver Karin Boye. Och visst gör förändring ont, hos alla inblandade. Sedan står man där med ett litet knyte. Ett nytt liv, så ömtåligt. Man undrar, hur tar vi hand om det här nya livet, Var någonstans i vår annars så inrutade vardag hittar vi plats för detta underbara?

Här står vi nu. Med begynnelsen till en ny församling. I söndags var det tydligt att vi nu är en ny gemenskap. Med oss har vi nya och gamla vänner. Med oss har vi gamla och nya traditioner. Jag tror att vi har hittat en unik ton, en alldeles speciell form för vår gemenskap som innesluter allt det vi är och har potential för allt det vi vill bli. Liten späd och ömtålig, skrikig och ibland illaluktande men trotts allt arbete underbar.

1. Beräknad nedkomst 21 April [↩]