Har haft ännu en hettad debatt om glädje i en av våra lektioner. Vi håller just på med en djup studie av Lukas Evangelium.
Glädje är ett av huvudtema i Lukas Evangelium. Om och om igen talar Lukas om för oss att vi måste inse att Gud är God, han gör ett gott verk i vår värld, glädje och lovprisning är den enda respons som passar den smäktande kärleks ballad som strömmar från himmelens högtalare…
Låt den som har öron höra….
Men, säger många jag har mött, man kan ha en djup inre glädje (joy) som inte visar sig i yttre glädje (happiness). Jag vet inte om jag kan eller vill tro på det. Det är klart att det finns en glädje/lycka som är djupare som kan finnas där även mitt i sorg eller strid ….
Men en glädje som aldrig någonsin blommar i ett leende eller ett skratt, en glädje som aldrig syns i sättet du ler, talar och eller ser på världen, kan inte, Nej, får inte förväxlas med Guds heliga glädje.
Man måste inte skrika, sjunga dansa jubla hela tiden. Men om livet aldrig med Gud aldrig brister ut i jubel, sång och dans…. Är det verkligen ett liv med Gud? Och om det är det vilken Gud var det jag dansade med, skrattande Och jublande alla de gånger jag fångats up Guds vilda himmelska dans?
Varför är det så många kristna som höjer trons sköld för att skydda sig mot Guds heliga romans? Varför är det så många kristna som sitter Söndag efter Söndag i en kyrkbänk och ser ut som om dom är döpta i ättika och vinäger. Evangelium betyder goda nyheter, hur ofta påminner vi oss om att de goda nyheterna faktiskt är till för att glädja oss, sätta oss fria att leva det liv i fullhet som Jesus utlovade.
Låt den som har öron höra, låt den som har fötter dansa, låt den som har röst jubla!
Det var ingen som sa till mig att jag var på väg ut till front linjerna, det var ingen som varnade att det skulle bli den hårdaste strid jag någonsin skulle behöva kämpa.
