Vi har ju ett bra tag hållt på och grottat i Frälsningsarméns lärosatser, det är lätt när man talar om lärosatserna att det hela blir en abstrakt diskussion långt ifrån den verkliga verkligheten.

-Varför skall det vara så komplicerat? -Varför måste vi reda ut och veta allt?

Frågan är befogad, å ena sidan så kan man ju snabbt och enkelt säga; Man kan inte veta något om Gud, om man påstår att man vet något så har man skapat en avgud. Å andra sidan kan man argumentera att vi är både uppmuntrade och uppmanade av skriften att söka förståelse och visdom (sophia).

En del av de som förespråkar en blind acceptens av biblicism och lärosatser menar att vi måste ha en barnatro (och med det menar man en icke ifrågasättande oskyldig tro).

Rachel Held Evans skriver i sin bok “Evolving in Monkey Town”:

De som säger att en barnatro betyder att inte ställa frågor har inte mött alltför många barn. Alla som har barn, eller tycker om barn, eller har spenderat mer än fem minuter med ett barn vet att barn ställe många frågor. Sällan nöjer de sig med korta svar, och sällan spenderar de nån större tid med att låta svaret sjunka in, innan de går på nästa “varför då?” eller “Vad beror det på?”

— Rachel Held Evans, Evolving in Monkey town

Barn är lite grann som Ronjas Rumpnissar, “Voffö, Voffö dårå?”

Vad de (barnen) menar (när de ställer frågor) är “det där tycker jag är intressant, kan vi prata om det tillsammans. Snälla berätta mer” Frågor är ett barns sätt att uttrycka kärlek och tillit. Det är ett barns sätt att säga jag vil föra ett samtal med dig.

– Rachel Held Evans, Evolving in Monkey town

Men varför leken blir snabbt tjatig om man skall svara på frågorna med snabba enkla svar, för frågorna tar aldrig slut. Vi tror att barnet vill ha svar, men egentligen vill barnet ha en konversation, närhet, kvalitets tid. Därför är svaret inte det viktiga utan samtalet, vägen till svaret ….

Många Psykologer menar att det bästa sättet att hantera barn i det här stadiet är att inte svara på frågan direkt, utan att istället berätta berättelser.

— Rachel Held Evans, Evolving in Monkey town

Snart nog förlorar sig den lilla flickan i faderns fantastiska berättelse och så glömmer hon bort att hon någonsin haft en fråga till att börja med.

— Rachel Held Evans, Evolving in Monkey town

Kanske är det så att via media mellan den biblicistiska/fundamentalistiska och den naturalistiska/vetenskapliga vägen ligger i att läsa och förstå bibeltexten som en mytisk berättelse. Så vi ställer frågor och vår gud svarar med mytisk berättelse.

En myt är hur saker alltid är men aldrig har varit.

— Marcus Borg, Putting away Childish things

Alla berättelser är sanna, men några av dom har aldrig hänt.

― James A. Owen, The Search for the Red Dragon

Våra sagor, våra myter, våra berättelser berör oss djupt. Forskare anser att det är i vår sagoskatt (som är en viktig del av vårt kulturarv för att inte säga det som definierar vår kultur) som vi bevarar vilka vi är och meningen med våra liv. Någonstans instinktivt vet vi att det finns något sant i berättelsen, något som ligger vilandes djupt ned i vårt medvetande.

Berättelse är erfarenhetens primära språk. Att berätta och lyssna på berättelser har samma struktur som vår erfarenhet. Avsnitten i våra liv händer det ena efter det andra precis som i en berättelse. Ett av sätten vi känner varandra är genom att berätta vår berättelse. Vi lever i berättelser.

— A. Steven Evans quoting Boomershine in ‘Story telling affecting worldview change’

Berättelsen är så viktig för oss. Vi kan bara älska andra människor genom att lära känna dem, vi kan bara lära känna dem genom att dela deras berättelse. Vi kan bara bjuda in andra människor att älska oss genom att bjuda in dom i vår berättelse för att vara känd är att vara älskad, att vara älskad är att vara känd.

Vi lever alla i en berättelse. Vi hör berättelser, Vi ser berättelser på TV och på biografen. Berättelserna är överallt.

— Winn Griffin, God’s EPIC Adventure

Frågan är inte: lever vi verkligen i en berättelse? frågan är: Vilken berättelse väljer vi att leva i?

— Winn Griffin, God’s EPIC Adventure

September andades ut ett andetag som hon hållt inne länge. Hon stirrade på den bubblande svart-violetta soppan, hennes tankar rasade. Problemet var att September visste inte vilken sorts berättelse hon befann sig i. Var det en lustig eller en allvarlig berättelse. Hur skulle hon bete sig? Om det var en lustig berättelse så kanske hon kunde ge sig av efter en sked och det vore ett härligt äventyr, med roliga rim, kullerbyttor och ett stort kalas med röda lyktor på slutet. Men om det var en allvarlig saga, så måste hon göra något viktig, något som inbegriper snö, pilar och fiender. Vi skulle naturligtvis vilja berätta vilken sort det är. Men ingen får veta formen på berättelsen de rör sig i. Vi kanske inte heller vet vilken sorts best det är. Berättelser har för vana att byta utseende. De är oregerliga ting, odisciplinerade, givna åt rebelliskhet och suddgummi kastande. Detta är anledningen att vi stänger in berättelser i tjocka, fasta böcker, så att det inte kan ta sig ut och ställa till med några otyg.

. — Catherynne Valente, The Girl who Circumnavigated fairyland in a vehicle of her own making

Jag undrar vilken sorts berättelse vi har hamnat i, Herr Frodo?

— J.R.R. Tolkien, The two towers

Vilken sorts berättelse lever du i? Vilken sorts berättelser läser du i bibeln? Vilken sorts berättelse skulle du vilja leva i? Vilken sorts berättelse inbjuder bibeln oss att leva i?

Och kanske viktigast av allt hur skulle ditt liv se annorlunda ut om du levde i en sådan berättelse?

En äkta berättelse lämnar oss inte ifred. Den insisterar, ibland på de ohövligaste sätt, på att förändra oss.

– Anne Morisy quoting Taylor, Journeying out

Bara en annan berättelse kan vara bredvid en fördomsfull berättelse och smälta ett hårt och övertygat hjärta.

— Anne Morrisy, Journeying out

Det är just här som kraften i bibeln ligger (en guds kraft till frälsning), oavsett vad som är historiskt korrekt eller inte, oavsett vem som skrev texten och till vilket syfte. När den helige ande får använda bibel berättelserna för att ge våra liv en ny kontext, en ny meta-berättelse, då förvandlas vi, då räddas vi ur våra små personliga dokusåpor och bjuds in i guds berättelse…

Berättelserna i guds ord tjänar som katalysator i ett nytt manus, som lägger grunden för en ny världsbild vilket resulterar i ett förvandlat liv.

— A. Steven Evans, ‘Story telling affecting worldview change’

Bara genom att lyssna på guds berättelse lär vi känna gud, och att lära känna någon är att lära sig älska den personen.

Därför måste vi, som små barn ställa alla våra frågor och se, vilka berättelser gud berättar som svar. Ibland i bibelordet, ibland i våra liv, ibland på biografen, ibland i en skön bok, ibland genom någon annans liv i vår närhet. Komma ihåg att ställa gud mot väggen och säga gud varför? Hur? När? Är att säga gud jag vill tala mer om det här berätta för mig …. och gud svarar, med berättelser, överallt, hela tiden.