I veckan har jag funderat mycket på det här med att vara liberal eller konservativ (det verkar som om dessa två alternativen är de enda gångbara i den Svenska diskursen just nu).

När jag skrev min artikelserie om HBTQ så var en av kommentarerna jag fick att jag hade en “liberal bibelsyn” och att jag var en liberalteolog.

Ju mer jag tänker på detta inser jag att sättet som ordet används idag i svensk kristenhet är: Liberal är lika med inte konservativ eller i värsta fall inte biblicistisk.

I den beteckningen är jag skyldig, dvs. jag är inte och kommer aldrig att bli biblicist (igen). Om liberalteologi är det enda alternativet till den Svernska biblicismen så är jag med på det tåget.

Lyckligtvis så är det inte så svart och vitt. Det finns nämligen många andra sätt att förhålla sig till bibeln.

Jag håller med om att vi måste lära oss bibelkritik ( och då menar jag precis så som en filmkritiker bedömer både det bra och det dåliga, både rosar och risar. Jag menar inte att man skall kritisera bibeln) och exegetik, vi måste förstå historisk kontext och varifrån/hur texten har kommit till om vi skall kunna vaska fram guldet ur bibeltexten och om vi skall kunna föra ett teologiskt samtal som går på djupet samtidigt som den respekterar texten.

Men det räcker inte, en liberal hermenevtik räcker inte för att bygga en kristen gemenskap i ett sekulärt post-modernt samhälle. Liberalteologin (i de mest extrema fallen) berövar bibeln dess djupa mystik och den helige andes uppenbarelse. Liberalteologi hamnar många gånger i en sekulär bibelhållning som inte är kongruent med en levande kristen tro.

Postliberalism, narrativ teologi och progressiv kristendom

Så vad är man när man inte är biblicist längre och sedan upptäcker att liberalteologin faller platt?

Först tar man steget ut i post-liberalism (det betyder precis vad det låter som, efter liberalism och är en motreaktion till liberalteologin). Post-liberalismen är baserad på narrativ teologi, dvs. “den narrativa teologin ser bibeln och den kristna tron som berättelse snarare än summan av dogmer och trosartiklar”. (Wikipedia)

Den postliberala eller narrativa teologin ställer sig i stark kontrast till den liberala och modernistiska individualismen och ser istället bibel texten inte bara i historisk kontext utan i ett vidare perspektiv som tar hänsyn till kultur, berättar tradition både nutida och samtida med bibelns texter. Istället för att stirra sig blind på den historiska kontexten så läser man bibelns berättelser som en fantasi-handling där berättelsen föds på nytt och omtolkas (från sin historiska kontext, med stor respekt för dess samtida kultur och tradition) in i vår egen kontext och in i vår egen nutida kristna gemenskap och tradition. Teologen Walter Brueggemann kallar detta för “fantasifullt ihågkommande” som menar att:

“the traditioning process of retelling does not intend to linger over old happening, but intends to recreate a rooted, lively world of meaning that is marked by both coherence and surprise in which the listening generation, time after time, can situate its own life” (Brueggemann – An Introduction to the Old Testament, 2003 p. 8)

Denna post-liberala teologi ligger till grund för mycket av det tänkande som idag utgör emergent church. Men där har man upptäckt att det inte räcker med en ny hermenevtik (ett nytt sätt att läsa och förstå bibeln) utan man behöver en ny praktisk teologi (dvs. hur lever vi ut vår teologi och hur formar vi vår nutida tradition och liturgi med denna post-liberala hermenevtik. När man börjar ställa dessa frågor tar man nästa steg ut i progressiv teologi.

Den progressiva teologin är vad som händer när den kristna kyrkan lyssnar till rösterna från befrielse teologin, feminist teologin och den sekulära kritiken av den traditionella kyrkan. Ett annat sätt att se det är att säga, progressiv teologi, eller progressiv kyrka är vad man får när man låter Jesus kärleks-prioritering vara central i den kristna gemenskapen. Med Jesus kärleksprioritering menar jag:

““Mästare, vilket är det största budet i lagen?” Han svarade honom: “Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och första budet. Sedan kommer ett av samma slag: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa båda bud vilar hela lagen och profeterna.”” (Matt 22:36–40 SWED2K)

Detta tillsammans med insikten om att vi skall vara herdar för vår jord, skapar en kärleks centrerad eco-medveten kristendom som kan kallas för progressiv kristendom.

Wikipedia definierar följande punkter som de som utmärker progressiv kristendom (väldigt fritt översatt).

• En andlig livfullhet och uttrycksfullhet som inkluderar medverkande, konstnärlig och levande gudstjänst med en stor variation av andliga ritualer som innefattar allt ifrån ortodox till modern liturgi.
• Intelektuell integritet som inkluderar en en villighet att ifrågasätta
• Ett bejakande av mänsklig mångfald
• Ett bejakande av den Kristna tron med en samtidig respekt för andra trosinriktningar och religioner
• Ett starkt ekologiskt medvetande och överlåtelse till ekologiska initiativ.

Teopoesins kallelse

Det är naturligtvis så att i alla dessa teologiska vatten finns det många strömningar, outforskade djup och en otrolig öppenhet för variation.

En sådan variation som jag nu känner en stark dragning till är den teopoetiska ådran.

Wikipedia har följande definition på teopoesi:

Theopoetics is an interdisciplinary field of study that combines elements of poetic analysis, process theology, narrative theology, and postmodern philosophy. … Theopoetics suggests that instead of trying to develop a “scientific” theory of God, as Systematic Theology attempts, theologians should instead try to find God through poetic articulations of their lived (“embodied”) experiences. It asks theologians to accept reality as a legitimate source of divine revelation and suggests that both the divine and the real are mysterious — that is, irreducible to literalist dogmas or scientific proofs.

Denna teopoetiska ådra ropar ur det bortglömda djupet och påminner oss om mysteriet. Mysteriet, hemligheten som bara kan förnimmas, som alltid dansar en lockande vild dans vid vårt medvetandes yttersta gräns. Ett mysterium som innehåller både den katafatiska och den apofatiska traditionen, ett mysterium som är både 100% människa och 100% procent gud, ett mysterium där vi i samskapande med det gudomliga förlorar oss själva i kristus och blir ett med gud utan att för den skull bli gud.

Polarisering och piratteologi

Problemet kvarstår, så fort man börjar ifrågasätta de biblicistiska fundamenten så blir man en märkt Pariah utkastad ur den Svenska teologiska huvudfåran, brännmärkt liberal.

Det finns inget teologiskt argument som kan vinna över biblicisterna och jag tror inte heller att det är ett mål att eftersträva. Vem är jag att hävda att min tolkning är bättre än din? Nej därför måste vi skapa små piratöar. där vi lever ut en annorlunda verklighet, en annorlunda värdsbild, en annorlunda hermenevtik, en annorlunda kristendom mitt i den biblicistiska huvudfåran.

Vi blir piratteologer (med alla de positiva, eller romantiserade aspekterna av den bilden och kanske tyvärr ibland några av de negativa). Men vårt syfte är inte sammandrabbning eller att på något sätt ta över etablissemanget. Nej vårt syfte är att samlas på de vilda laglösa öarna och leva ut en ovårdad men äkta, laglös men kärleksfull, traditionsbrytande men inte utan tradition, helt enkelt en radikalt annorlunda kristendom som inte aktivt hotar den vanliga kristna vardagen på något annat sätt än att den finns till.

Alla är välkomna

Det som är härligt med pirat-öarnas laglöshet är att den är mångfacetterad, brokig och helt oregerlig. Alla passar in, alla är välkomna till samtalet. Konservativa biblicister och liberala sekularister, teopoeter och systematiska teologer, hemmapappor och doktorander, hobby teologer och proffessionella teofiler, filosofer och vetenskapsmän, hetero och homo, ateister, buddister, muslimer, hur udda du än är … ja du förstår min poäng. Så länge vi alla respekterar piratöns laglöshet och varandras mångfald och värde kan samtalet flöda i en högljudd miljö med högt i tak och låga trösklar.