Det känns som om alla samtal på senaste tiden förr eller senare hamnar i ravinen mellan en biblicistisk hållning och en historisk/kritisk eller narrativ (post-liberal) bibelsyn. Oavsett sakfrågan så handlar det till syvende och sist om tolkning. Dvs. hur tolkar vi bibelordet och vilka referenser har vi när vi närmar oss ordet.
Den historiskt/kritiska/narrativa hållningen kräver en förståelse av kontexten, vad betyder den här berättelsen i sin egen tid, innan vi kan applicera det budskapet i vår tid. Denna modell kräver att man översätter meningen eller importerar in den i en kontemporär kontext. Hållningen kräver också ett avvägande av vad som är historiskt deskriptivt och vad som är preskriptivt.
Den biblicistiska hållningen menar att (Jag är väl medveten om att jag hårdrar argumenten och att det i båda fallen är en ganska stor fingradig skala) texten betyder vad det står, och att med andens hjälp så kan vi alla finna det “rätta” budskapet. Man går så långt som att säga att bibeltexten har en inbördes samstämmighet och e tydlig linje genom alla böckerna och att detta är en av de kriterier man använder för att benämna det “Guds ord”.
Det är redan här jag menar att man får stora problem. Bibeln är i sig 66 böcker skrivna under en mycket lång tidsperiod av mycket skilda författare. Varje bok är en eller till och med flera olika genrer (profetia, poesi, historia, lagtext etc.) Vid noggrann läsning hittar man snabbt olika röster som ibland håller med varandra och ibland motsäger varandra. Ett tydligt exempel är den tidiga visdomslitteraturen (tex. Ordspråksboken) mot den nyare visdomslitteraturen (tex. Jobs bok) som inte är överens om de rättfärdiga faktiskt får rätt/välsignelse, i det här livet eller nästa.
Om det vore så att alla med andens ledning kunde hitta det här övergripande samstämmiga budskapet, hur kommer det sig då att vi aldrig genom kyrkohistorien har kunnat enas om detta budskap. Stora teologiska tänkare som Origen, Augustinus, Pelagius. Hur kommer det sig att Luther, Calvin och Arminius inte kunde enas? Hur kommer det sig att Brengle och Coutts inte kan komma fram till samma tankar om helgelse (även om jag hävdar att de är bra mycket närmre varandra än Frälsningsarméns historieböcker framställer)? Hur kommer det sig att Gowans och Clifton inte kommer till samma slutsatser? Hur kommer det sig att jag och Peter Baranowsky kan läsa samma text och komma till helt olika slutsatser?
När det gäller våra nutida röster är vi väldigt snabba att avfärda de röster som vi inte håller med om som kättare och villolärare, men vem är beredd att kalla Augustinus för kättare? Vem är villig att kalla Coutts, Brengle, Gowans eller Clifton för Villolärare?
En av Frälsningsarméns styrkor har alltid i min mening varit dess teologiska bredd. Att man har kunnat ha teologer med ganska olika och ibland motsägande teologier under samma tak. Anledningen har varit att man inte låtit sig distraheras av det teologiska arbetet utan alltid haft fokus på det evangeliska/sociala arbetet.
Ett av biblicismens problem, i min mening, är att man inte tillåter den pluralism, som bibeltexten faktiskt innehåller, att komma fram. Man väljer och vrakar bland de bibeltexter man vill framhäva (och jag menar att man gör det på båda sidor av staketet) för att framställa denna samstämmighet mellan texterna, men hävdar att man “bara läser texten som det står”. Man är inom biblicistiska kretsar ofta övertygad om att det bara finns ett sätt att läsa och att det sättet alltid är det egna. Jag har ännu inte hört någon som säger, det här är min tolkning, men jag har nog fel, det är dom andra (lägg till vilken falang, samfund, teologisk ström du vill) som har rätt.
Här tänker jag att det som oftast i “emergent” kretsar kallas för epistemisk ödmjukhet kan komma väl till pass. Jag TROR att det kan vara så här, vad tror du?
Problematiken kan tyckas uppenbar redan innan man tar upp översättning, stavfel, pluralism bland de olika manuskripten, världsbild både då och nu.
Jag inser naturligtvis det djupt ironiska i att jag här framställer historisk/kritisk/narrativ bibelsyn som korrekt och den biblicistiska som mindre korrekt. Men jag tror att med lite ödmjukhet och om vi kunde hålla i vår “sanning” med ett lite lösare grepp, ta in den otroliga bredd av tankar som kyrkohistorien bjuder på, då kanske kan vi samtala och inse att alla dessa teologiska strömningar har något att bidra med, vi kan ju komma fram till en del som vi har gemensamt oavsett bibelsyn och hermenevtik. Kanske kan vi närma oss samtalet med en “kanske du har rätt” attityd, istället för att slipa på våra argument och hö-gafflar.
