Förra veckan pratade vi om teologi (gudssnack) och det var de som menade att teologi måste börja i/vara centrerat runt guds ord (och med detta menar man bibeln.
Så här säger full frälsning om vår bibelsyn:
Vi tror att Gamla och Nya testamentets skrifter är givna av Gud genom inspiration och att de allena utgör det gudomliga rättesnöret för kristen tro och kristet liv
I boken stridsklar har Chick Yuill parafraserat det så här:
Gud hjälpte goda människor att tala och skriva det som står i Bibeln, så att vi av den lär oss hur Gud vill att vi ska leva.
Vad och vem talar vi om?
Innan vi diskuterar, skriften/bibeln kanske vi måste reda upp lite ibland orden vi använder. Det finns många olika ord som används om “guds ord”
Sophia - Guds visdom, kan oftast användas på samma sätt som logos
Logos - Guds ord, är utbytbart med sophia och kan också många gånger vara liktydigt med Jesus
Jesus – Gud inkarnerad – eller guds ord som blev människa, kan ofta refereras till som logos eller sophia (guds visdom)
Gramma – Skriften, refererar till gamla testamentets texter eller den Judiska bibeln. Vi vill ofta läsa detta som “bibeln”.
Bibeln talar alltså aldrig om sig själv så som vi förstår och definierar bibeln både till vardags och i våra lärosatser. Det kan vara viktigt att komma ihåg.
Givna av gud genom inspiration
Vad betyder det här? Vad säger bibeln?
“Stå kvar vid det som du har lärt dig och fått visshet om. Kom ihåg vilka lärare du har haft och att du ända sedan dina barnaår är hemma i de heliga skrifterna; de förmår ge dig den kunskap du behöver för att bli räddad genom tron på Kristus Jesus. Varje bok i skriften (hieros gramma) är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar.” (2 Tim 3:14–17 SWED2K kursiv tillagt)
Att en text är inspirerad eller som grekiskan uttrycker det utandad av gud (theopnuestos God-breathed). man kan naturligtvis läsa detta stycke på två sätt.
antingen att gud har andats ut (dikterat) varje bok i skriften, eller att gud har andats på (inspirerat) varje bok i skriften.
Vad tror vi egentligen?
De allena utgör rättesnöret för kristen tro och kristet liv
Är det så att bibeln är vår non-stop-shop för sanning, rådgivning etc? Behöver jag inget mer än bibel texten? Behöver man inte be då? Och vidare vad är ett rättesnöre? En avspärrning, en fotled? Ett sjökort? Hur förstår vi det här?
Det är intressant att se hur det inte står detta i 2 tim utan där står det att skrifterna (gramma, dvs den Judiska bibeln) är nyttiga (ophelimos) för undervisning om rättfärdighet. Författaren till andra Timoteus verkar mena att skriften, tillsammans med Timoteus andra lärare är ett av verktygen som används för denna undervisningen.
Om man skall dra någon slutsats av den här texten så är det nog att man inte skall bortse ifrån eller lättvindigt avfärda skrifterna. men inte att de skall vara den enda källan för undervisning. Därutöver så utger sig inte bibeltexten själv för att vare sig vara auktoritär eller det sista ordet (utom möjligen sista versen i Johannes uppenbarelse). Hur kommer det sig då att vi tillsammans med den evangelikala kyrkan behandlar bibeln som den fjärde personen i treenigheten?
Martin Luther och Sola Scriptura
En del av förklaringen finner vi i det faktum att vi är en del av den protestantiska kyrkan, där man tog avstånd ifrån påvens (kyrkans) auktoritet och tolkningsföreträde. Och menade att skrift tolkar skrift. Dvs. det är genom bibeltexten vi förstår bibeltext. Luther tog påvens auktoritet och placerade den auktoriteten hos bibelläsaren, men eftersom man under historiens gång inte har kunnat lita på varje enskilt bibelläsare har man försökt göra bibeln till en självständig auktoritet.
Sola scriptura förutsätter att bibel ordet är tidlöst, och på så sätt tillgängligt för varje individ oavsett kultur, nationalitet, århundrade och andra kulturella faktorer.
Denna bibel hållning kallas för biblicism (från Wikipedia):
Bokstavstro är en kritisk beskrivning av tro på den exakta ordalydelsen hos en text, vanligen en religiös urkund. Bokstavstro ställs då emot en kontextuell förståelse av textens innebörd, det vill säga dynamisk tolkning utifrån det sammanhang texten skrevs i. Bokstavstro är också en kritisk beskrivning av verbalinspiration, det vill säga tanken att Bibeln,Koranen eller annan helig skrift är inspirerad av Gud ord för ord, det vill säga mer eller mindre dikterad.
Biblicism (eng. biblical literalism), bibeltrohet eller traditionell konservativ hermeneutik (bibeltolkning) betecknar kristen bokstavstro i denna bemärkelse.
Grunden till biblicismen lades av Luthers betonande av Bibeln som Guds ord snarare än religiösa traditioner, och förstärktes av läsarväckelserörelserna, delvis på grund av reformertinflytande.
Problemet med biblicismen är att det inte är en hållbar position. Skrifterna som utgör gamla och nya testamentet är i bästa fall en kör av olika röster och teologiska vittnesbörd (i värsta fall en kakafoni av idéer) om guds natur, väsen och det kristna livet).
Utöver det så är det otroligt svårt att läsa det bibliska vittnesbördet utan att göra det utifrån vår egen kulturella kontext och utan att väga in våra egna kunskaper och erfarenheter.
Låt oss ta ett enkelt exempel. Vad betyder ordet pappa för dig? Jag är säker på att vi alla har både olika erfarenheter av våra egna fäder, en också olika idéer om vad en pappa är och bör vara. Så helt plötsligt får orden “Vår fader …” helt olika innebörd beroende på vem läsaren är.
Prima scriptura
Problemet med Sola Scriptura är att det inte fungerar, ingen läser bibeln utan att läsa in sin egen världsbild och sina egna förutfattade meningar i texten. Så även när vi inte gör det medvetet så läser vi bibel ordet med valda delar av Wesleyan Quadrilateral och på så vis gör vår egen tolkning baserad på hur vi ser världen och hur vi ser bibel ordet.
Jonathan Brink på Emergent Village föreslår dock inte att vi överger bibel ordet eller att vi slutar brottas med bibel ordet utan föreslår att vi byter ut Sola Scriptura med Prima Scriptura. Detta innebär att vi låter bibelordet vara vår primära auktoritet istället för vår enda auktoritet. Detta tillåter oss att läsa bibel ordet i ljuset av kyrkans tradition, vad den helige ande uppenbarat, vad kyrkans tradition lär oss och vad vårt eget intellekt och våra egna resonemang tillför.
http://www.olterman.se/blog/?p=183
Bibeln som en aktad medlem i vår gemenskap
Om teologi är “gudssnack” och vi hämtar grunden till vår teologi i bibeln filtrerat genom vår kulturella kontext, vårt samfunds lärosatser och den kristna gemenskapen eller samtalet som ständigt pågår runt omkring oss då kan vi om vi lyssnar försiktigt kanske särskilja de olika rösterna och höra bibeln som en röst i ett pågående teologiskt samtal.
Doug Paggit skriver följande om Bibeln i sin bok community in the inventive age:
we try to treat the Bible like a best friend to whom we have to give the benefit of the doubt. At some point you have to shrug your shoulders and say, “I don’t know what she was thinking, but I’m sure she meant well.” Just because there are parts of the Bible that seem unpalatable or incomprehensible in our time doesn’t mean we should step away from it or ignore it.
Kanske är det här i vår kristna gemenskap där samtalet skall hållas, ibland går vågorna högt, ibland säger någon något som sårar, ibland är det bibeln som säger det där obegripliga. Då får vi säga: “Ja jag vet inte vad hon tänkte men jag är säker på att det var menat väl från början”.
Var landar vi då? Vi landar med bibeln som vår första anhalt men inte enda källa, vi landar i en skrift inspirerad av gud men inte dikterad. Helt sann i sitt budskap men inte utan fel och brister.
Kolportören bloggar om det samtal som just nu pågår i Dagen. Jag tror att detta är samtalet som kommer att rama in alla teologiska och kyrkliga debatter det närmaste årtiondet om inte århundradet. Jag skrev själv en kort bit om detta nyligen.
, 
) där hon talar mycket om tro och tvivel, hon skriver bland annat:
, 
)
, 
)
, 
)
